En normal vänster?

Den 25 juni skrev Andreas Gustavsson en ledare i ETC med titeln En normal vänster markerar när ”antiimperialister” delar ut terrorkramar. Jag delar den grundläggande uppfattningen i den artikeln. Det är ovanligt att jag håller med Gustavsson då han har en stark tendens att anpassa sig till borgerlighetens och högerns berättelse om världen. Speciellt har min kritik av Gutsavsson gällt hans inställning till Palestinarörelsen. Men när det gäller just det han tar upp i den aktuella ledaren så håller jag med, Hamas attack den 7 oktober 2023 var ett oacceptabelt övergrepp. Bara för att Hamas har rätt att göra motstånd mot Israel innebär inte att det är rätt att döda civila. Angreppet den 7 oktober är att se om en terrorattack mot civilbefolkningen som måste fördömas. Gustavssons ledare var i huvudsak en uppgörelse med en ledare i tidningen Proletären som hyllade Hamas attack. Något som naturligtvis är totalt sjukt och måste fördömas. Hamas rätt att göra motstånd innebär inte att allt de gör är värt att försvara. Men Proletären iksom andra som själva tycker att de är de bästa anti-imperialisterna hamnar ofta i ställningstagande som enbart bygger på att fiendens fiende är min vän. Fiender till apartheidstaten Israel eller imperialistmakten USA är alltid bättre än motsatsen. Denna politiska inriktning som jag inte ser som vänster kallas i allmänhet campism. Campister hamnar ofta i väligt märkliga ställningstaganden som stöd till Putins Ryssland, stöd till Assad, stöd till Hamas och stöd till prästregimen i Iran. Detta för att de är motståndare till USA eller Israel. En kritik av campismen Denna inställning och politiska inriktning kritiseras också av Roya Hakimnia i en artikel i tidskriften Röda Rummet, Modet att vara enhörning: Om den svenska vänstern och Iran. I artikeln skriver Hakimnia: Denna text vänder sig emot denna form av bristfälliga antiimperialism, som också kan kallas ”campism”. Detta synsätt delar upp världen i två olika läger där det ena är antiimperialistiskt och det andra imperialistiskt. Definierande för synsättet är tanken att min fiendes fiende är min vän. I fallet Iran blir regimen en vän då den motsätter sig USA och Israel. Denna form av antiimperialism är i otakt med iranska arbetare, minoriteter, politiska fångar och feminister, som under alla år har kämpat mot såväl imperialism som den iranska republikens förtryck. Så tycker även den övervägande majoriteten av vänsteriranierna i diasporan, som hamnat i skuggan av de resursstarka fascistiska anhängarna av Shahen. […] I senaste numret av Brand (2/2026), klargör Antiimperialistisk aktion återigen sin ståndpunkt att vi bör stå med Iran ”helhjärtat utan fördömanden”. Där framgår även att klasskamp inte anses vara viktigt. De skriver att antiimperialism möjligen också kan “hjälpa till att göra socialistiska framsteg” i Väst. Detta är den extrema campismens felslut i ett nötskal. Inte ens reformistiska krafter i Iran, eller relativt regimtrogna Ayatollor, är så okritiska mot den iranska regimen som Antiimperialistisk aktion. Denna typ av antiimperialism måste ställas mot en socialistisk hållning. I samma nummer av Brand fastslår Athena Farrokhzad att vänsterns uppgift inte stannar vid antiimperialism utan avskaffandet av kapitalismen. Det är i denna tradition – Lenins, Luxemburgs och Marxs – vi ska verka. Islamiska republiken har underminerat folklig antiimperialism, som Arash Gelichkhan skriver i ett tydligt svar till Ayele (Parabol 5/2026). Precis som Gelichkan skriver, inser de flesta socialistiska iranier att ett regimskifte just nu skulle kunna innebära väststyrd diktatur. Det skulle vara en katastrof för palestinier och libaneser och en dröm för Israel. Men betyder detta att man ska ignorera de små oppositionella vänsterkretsarna och arbetaraktivisterna som kämpar för social rättvisa och en folkligt förankrad antiimperialism? Det är just dessa motkrafter vi måste stärka. […] För en socialistisk antiimperialist är det självklart att vara intresserad av ett lands klassmässiga, könsmässiga och etniska motsättningar. Självklart kan inte allt skyllas på sanktioner och bomber. Motståndet har funnits i decennier, även om Israel och USA:s bomber nu är det mest akuta. Men när de slutar falla finns allt annat kvar. Den iranska republiken är nyliberal, auktoritär och patriarkal. Utöver diskriminerande misogyna lagar så pågår det en kris i den sociala reproduktionens sfär som främst drabbar kvinnor. Regimen försöker bland annat rädda sin sanktionstyngda ekonomi genom att överföra arbete från det offentliga till det privata: det vill säga tvinga kvinnor att utföra obetalt arbete, allt för att rädda profiten hos de få. […] Vi befinner oss i ett akut läge av intensifierade imperialistiska attacker mot Iran och Libanon och inte minst pågår folkmordet än i Palestina. Vi vänsteriranier pressas från två håll. Förutom av campister av de Shahanahängare och imperialister som till och med Dagens ETC och Flamman uttrycker förståelse för.8 Jag vägrar acceptera att den socialistiska antiimperialismen som iranier visat prov på i decennier ska begravas av dessa okunniga krafter. Som antiimperialister är vi enade mot sanktioner, mot bomber, mot sionismens folkmord. Det enda vi begär är att antiimperialister inte ignorerar den iranska regimens repression. Gå under neutrala iranska flaggor. I Berlin och Paris har man lyckats demonstrera under alla dessa paroller samtidigt. I Sverige har nätverket SHORA gjort mindre men väldigt viktiga manifestationer. Låt oss lyfta dessa initiativ och bygga vidare på dem. En antiimperialistisk rörelse som inte bryr sig om decennier av blodigt förtryck, oavsett avsändare, är dödfödd. En enhörning är mer realistisk. Det är uppenbart att jag och Hakimnia har samma inställning till antiimperialisme. Dessutom är hennes artikel en mycket bättre kritik av campisternas linje än vad Gustavssons åsikter om en normal eller god vänster nånsin kan vara. Gustavsson tenderar även i dett fall att inte förhålla sig socialistiskt till frågan utan mer borgerligt moraliskt. Det är också därför han s ofta hamnar fel när det gäller Palestinarörelsen. Läs mer: ETC lider av ett problem De två ledande vänstertidningarna i Sverige har helt tappat det ETC fortsätter bekämpa palestinarörelsen ETC fortsätter sina dumheter när det gäller Palestinarörelsen Pajasen Andreas Gustavsson och ETC PS. Bilden i toppen är ett konstverk av Jackson Pollock.