25 år sen EU-toppmötet i Göteborg

25 år sen EU-toppmötet i Göteborg. Det blev en helg vi som på ett eller annat sätt var aktiva aldrig kommer att glömma. Få politiska händelser de senaste årtiondena har diskuterats så mycket. Att än en gång tröska igenom händelserna är inte meningsfullt. De stora fredliga demonstrationerna. Stenkastningen och skottlossningen på Vasaplatsen. Insatsstyrkans tillslag mot de sovande ungdomarna på Schillerska. Polisens allt tramsigare jakt på hjärnspöken i form av gulhåriga tyska terrorister. Och myllret av alla personliga minnesfragment. Böcker och filmer, rapporter och utredningar som i spaltkilometer dokumenterat och analyserat vad som hände och varför. Och nu inför 25-årsminnet, en teaterpjäs och rader av diskussionsmöten i Göteborg. Det var en stor händelse. Tiotusentals demonstrerade. Drygt 900 människor frihetsberövades, många skadades. Ett 80-tal dömdes på omdiskuterade grunder till stränga straff. Polis sköt skarpt mot en folkmassa. Fem poliser åtalades, ingen fälldes. Inget tyder på polisaktionen mot Hvitfeldtska var en felreaktion i ett upphetsat läge utan en sedan innan förberedd plan. Alla bilder i artikeln från Göteborg 2001 är från Internationalens bildarkiv. EU-toppmötet för 25 år sen I månader hade den breda koalitionen Göteborgsaktionen fört samtal med Göteborgs kommun och polisen om stort och smått: demonstrationsvägar, föreläsningslokaler, offentliga diskussionsmöten med ministrar, övernattningsplatser och så vidare. Men just innan ridån skulle gå upp och för helgens första akt – demonstrationen Bush not welcome – ändrade polisledningen ensidigt både manus och scenbygge. Just när presidenten landade slog de till utan förvarning och omringade Hvitfeldtska, den ärevördiga gamla stenskolan i centrum som kommunen upplåtit som föreläsningslokal, kansli för Göteborgsaktionen och boende för tillresta aktivister. På någon timme hade en containermur rests kring skolan. Orsaken påstods vara upplysningar om att det fanns vapen och terrorister på skolan, något som till och med förvånade Säpo vars informatörer inne på skolan inte hade rapporterat något sådant. Naturligtvis hittades varken vapen eller terrorister. Att beslutet skulle tagits samma morgon, vilket Håkan Jaldung hävdade, är heller inte särskilt trovärdigt. Att få tag i hundratals containrar, kranar och fordon lär ta mer en någon timme. Inget tyder på polisaktionen mot Hvitfeldtska var en felreaktion i ett upphetsat läge utan en sedan innan förberedd plan. Genom detta åsidosatte polisledningen alla de noga förhandlade överenskommelserna. Dessutom fråntog de 4-500 personer den grundlagsskyddade rätt att delta i en laglig demonstration genom att först stänga in dem och sedan gripa de flesta. Allt som senare hände behöver ses i ljuset av Hvitfeldtska. Deltagare kom från hela Europa. USA bestämde Den som gjort den bästa analysen av vad som hände och varför är konfliktforskaren Hans Abrahamsson. I sin bok En delad värld från 2006 förklarar han den ödesdigra polisaktionen med att den göteborgska polisledningen, personifierad av kommenderingschefen polismästare Håkan Jaldung, mer än villigt lät Secret Service bestämma dagordningen. Denna USA-presidentens särskilda skyddskår har inte bara som uppgift att skydda presidenten fysiskt utan också att skydda ämbetet, symbolen för USA, genom att garantera att presidenten inte förnedras genom att störas av protester. Detta blev den göteborgska polisledningens främsta uppgift och den löste de också på ett för Secret Service utmärkt sätt. En stolt Håkan Jaldung tackades i slutet av toppmötet personligen av George W Bush för att allt gått så bra. Enligt dåvarande operativa chefen på Säpo Margareta Linderoth hade Bush och hans säkerhetsfolk särskilt uppskattat taktiken på Hvitfeldtska: ”De tyckte svenskarna var väldigt smarta – att först hyra ut lokalerna (till demonstranterna) och sedan låsa in dem! Det tyckte amerikanerna var en bra arbetsmetod.” Att stora delar av de planerade aktiviteterna havererade och att de stora opinionsyttringarna försvann i skottlossning, gatsten och glaskross var en bonus för Bush och hans likar. Göran Persson satte berättelsen när han direkt gick ut och pratade om ”en militärt organiserad grupp, med god utrustning, bra samband, utomordentligt väl planerat och med stora ekonomiska resurser, som syftar till att stoppa en demokratisk process”. Aktivisterna fick svara på oändliga frågor om de tog avstånd från våld medan politikerna slapp diskutera sin del i skuldkris, storbolagens växande globala makt och utsugning av Syd. Något tusental ungdomar upplevde ett svek som fick dem att tappa sugen politiskt och på lång sikt tappade den rörelse kraften som under några år organiserat protester var än de styrande möttes. Var det polischockerna och kravallerna som knäckte rörelsen? Knäckte EU-toppmötet rörelsen? Ändå är det svårt att hålla med om den uppfattning som framförs av en del som var med 2001 (och kanske ännu mer av dem som inte var det): att händelserna kring EU-toppmötet knäckte den rörelse som nyss hade hävdat att en annan värld var möjlig. För det första kunde rörelsen faktiskt fortsätta att ta nya globala initiativ långt efter 2001. I ett samordnat försök att stoppa USA:s angrepp på Irak 2003 samordnades väldiga demonstrationer över hela världen, också i Sverige. Den lyckades även skapa stora World Social Forum, folkrörelsealternativ till de globala makternas toppmöten. Forum som ännu finns kvar, om än mindre folkrörelsedrivna och mer dominerade av professionella NGO-företrädare Även om en hel del svenska aktivister blev stukade i Göteborg var det knappast något som märktes i den globala rörelsen. Ska tid och plats sättas för den nedgång som skedde är det inte Göteborg i juni utan snarare New York 11 september. Den sköra vänstervågen ebbade ut och den höger som varit på frammarsch sedan slutet av 70-talet kom tillbaka med full kraft. Först genom att maximalt utnyttja attentatet mot World Trade Center både politiskt och militärt och så småningom genom att, i frånvaron av en arbetarrörelse med självständiga alternativ till kapitalismen, ge de många samhällskriserna reaktionära och rasistiska svar. Vad var rörelsen – och vad var den inte? Vad var rörelsen? Om det är viktigt att inse på att det inte var Göteborg 2001 som knäckte rörelsen är det ännu viktigare att förstå vad rörelsen i sin helhet var – och inte var. För dem som gjorde sina första politiska erfarenheter runt sekelskiftet var det en stor och omvälvande sak att vara en del av en global rörelse, inte bara i teorin utan i direktkontakt, via nätet och fysiskt, med likasinnade världen över som verkligen kände att de höll på att förändra världen. För oss som redan hade gnetat på i högervinden i några årtionden var det inte lika stort men den nya generationen av radikala ungdomarna kom ändå som en skänk från ovan. Begåvade och entusiastiska, dessutom med en stark internationell inriktning var det vad många av oss hade drömt om. Men för den stora majoriteten var toppmötesprotester mest TV-händelser, även i Göteborg. Jag mötte ingen av mina arbetskamrater från Volvo i demonstrationerna. Den rörelse som växte fram runt millennieskiftet fanns knappt i synfältet för de flesta, än mindre i vardagen. För i motsats till det långa 60-talets upprorsvåg fick den globala rättviseaktivism inget genomslag arbetsplatserna. På 60- och 70-talen kunde vågor av strejker flytta fram arbetarklassens positioner i de flesta länder samtidigt som mångformiga rörelser utmanade det bestående på område efter område. Den fackliga reträtt som i Sverige slog igenom med 90-talskrisens massarbetslöshet tog ingen paus på grund av några toppmötesprotester. Privatiseringar och nedskärningar stördes inte. Den företagsstyrda globaliseringen blev än starkare, vinster och börskurser sköt i höjden och grunden lades till dagens oligarkvälden. Rörelsen var inte stark nog att tvinga tillbaka den utveckling vars resultat vi ser idag. Samhällsförändringar Samhällsförändringar sker inte genom aldrig så goda argument eller förslag, det krävs starka sociala krafter för att tvinga de styrande att ge efter och rörelsen runt millennieskiftet var helt enkelt inte stark nog. Trots flera viktiga försök att konkretisera rättvisefrågorna på svensk botten genom försvar av välfärden och organisering mot privatiseringarna lyckades den nya rörelsen bara i några enstaka fall kroka arm med de fackliga organisationerna och då oftast tack vare eldsjälar på viktiga fackliga poster. Inte på grund av vad som hände i Göteborg för 25 år utan på att ledningarna för de flesta fackliga organisationer inte ser det som sin uppgift att bygga fackföreningarna som folkrörelser. Tillståndet i världen är idag på många sätt värre än 2001. Miljardärsvälde och klimatkris. Folkmord och avdemokratisering. Världen över pågår vad den internationella fackliga organisationen ITUC beskriver som ”en kupp mot demokratin: ett samlat, ihållande angrepp arbetandes rättigheter och välfärd från statliga myndigheter och bolagsintressen.” Sverige är inget undantag. Även om de straff som utdömdes efter EU-toppmötet var exempellöst hårda är det inte svårt att tänka sig hur staten skulle agerat om något liknande hänt idag. Efter 2001 beslutade Sveriges riksdag att militär får sättas in i fredstid. Avdemokratisering Redan efter 2007 blev det åter möjligt att sätta in militär trupp i fredstid. Om bara regeringen godkänner att det handlar om terrorismbekämpning kan militär användas till ”insatser som kan innebära användning av våld eller tvång mot enskilda” som det står i lagen. Under senare år har det accelererat. Landets vice statsminister har krävt inskränkningar i demonstrationsfriheten. I dagarna fattar riksdagen beslut om att införa gummibegreppet ”vandel” som krav för uppehållstillstånd. Åklagare har försökt få klimataktivister dömda för sabotage och medan annan har mist jobbet efter att en minister ingripit. Helt påhittade ”säkerhetsskäl” har använts för att ge Hamnarbetarförbundets vice ordförande sparken. Lagen om utlandsspioneri gör en brottsling av den som avslöjar saker som kan skada förhållandet till främmande makt. Och så vidare. Men ändå fortsätter motståndet att blossa upp. Den enorma klimatrörelsen Fridays for Future, solidariteten med Palestina, väldiga men knappt rapporterade politiska strejker i Indien, de så kallade Generation Z protesterna i Asien och Afrika som fått regeringarna att falla i Nepal och Bangladesh. För att inta tala om de tusen sinom tusen strider som ständigt utkämpas av bondeorganisationer, fackföreningar och andra rörelser som fanns långt innan den förra globala protestvågen och som varje dag lägger grunden för nästa. Lars Henriksson Artikeln publicerades ursprungligen i Internationalen. Läs mer: Söndag 17 juni 2001 – dagen efter Lördag 16 juni 2001 – polisövergreppens dag Fredag den 15 juni 2001 – dagen då polisen sköt tre personer Torsdag den 14 juni 2001 – polisen startar våldet Onsdag 13 juni 2001 – dagen innan Sveriges största rättsskandal – Göteborgsprocesserna Texter om Göteborg 2001 Dagbok från 6 dagar i Göteborg år 2001 Kungstorgsockupationen och Göteborgshändelserna En pjäs om Göteborgshändelserna utan politik Göteborgshändelserna 2001 i backspegeln På Hvitfeldtska bodde vi Polisövergreppen i Göteborg 2001 – överfallet på Hvitfeldtska Det är inte varje dag man hotas till livet Polisövergreppen i Göteborg 2001 – hoten och hetsen mot den stora lördagsdemonstrationen Polisövergreppen i Göteborg 2001 – attacken mot en fest på Vasaplatsen Varför startade polisen kravallerna i Göteborg? Polisövergreppen i Göteborg 2001 – inringningen av Viktoriabron Polisövergreppen i Göteborg 2001 – överfallet på Berzeliigatan Hur polisen ställde till med kaos i Göteborg 2001 Polisövergreppen i Göteborg 2001 – Järntorget Polisövergreppen i Göteborg 2001 – övergreppen på Schillerska